Hönsmamma

Idag har jag varit en typisk "hönsmamma". Min "lilla" 15-åring tog ensam tåget till Falkenberg (med 1 byte i Göteborg) Själv har jag en viss förmåga att stressa upp mig över byten och peronger och väskor och allt man ska hålla reda på, så JAG var orolig åt dottern. Jag vet ju att hon är en förståndig tjej och att hon helst inte ville höra alla mina förmaningar och "goda" råd. Att jag tvingade hennes lillebror att sms:a henne för att kolla hur det gick, var väl också ganska lättgenomskådat. Men nu vet jag att hon är framme och jag kan pusta ut. - Ha en kul helg lilla Stumpan så ses vi på söndag.

Suck! Kommer man aldrig nånsin att kunna se sina barn som stora? Är det därför som min mamma aldrig slutar att oroa sig?