Drama på Mosshemmet

Idag tröttnade Idun på att jag tar hennes ägg varje dag och därför gömde hon det lite bättre. Det var i alla fall vad jag trodde på förmiddagen när hon varit försvunnen ett tag. När det gått några timmar och även hennes make, Draken, började irra runt efter henne trodde jag att hon bestämt sig för att ruva fram några ällingar på ett riktigt bra ställe som inte jag kunde hitta. Jansson och jag letatade lite sporadiskt i syrenhäcken, bland lupiner och i vedboden. Räven, höken och bilar lämnar fjäderspår så det var uteslutet. Till slut tog vi på oss långbyxor och gummistövlar och finkammade vår 4900 m2 stora tomt, inklusive diken och mossen runt omkring. Ingen Idun någonstans. Nu hade hon varit försvunnen i nästan 10 timmar. - Hon kan ju inte komma in någon annanstans än i vedboden, sa jag. - Kattluckan till vinter-hönshuset då, sa Jansson. - Nej, det kan inte vara möjligt, hon kan väl inte vända i den smala "vind-tunneln"? Men vi öppnade i alla fall dörren, och det första vi såg var ägget. Snyggt placerat på toppen av högen av gammalt spån. Uppe på hönsens sittpinnarna satt det en svart liten dam och viftade på stjärten. (myskankor låter nästan ingenting) Jag lyfte ner henne för jag tänkte att hon var lite medtagen när hon varit utan vatten hela dagen, men hon flaxade bara till och försvann ut genom dörren som om ingenting hänt. En extra stor slurk dracks ur första bästa vattenhink också några tuggor av gräsmattan. Nu vankar hon nöjt runt i trädgården precis som vanligt.

Idun den osynliga

 Suck! Nästa gång vet vi i alla fall var vi ska leta.